En missbildad hjärna jahapp!

Ja men såklart. Efter mitt inlägg i tisdags där jag klagade på så triviala saker som att träna och städa har jag de senaste dagarna fått mig en rejäl tankeställare. Eller, jag är alltid tacksam för att jag är frisk men jag skrev ju (givetvis med glimten i ögat) att jag avskydde tisdagar och bredde på med tråkiga saker. Det får man ju såklart göra men nu känns det hela så tramsigt.

I tisdags natt vid 3-tiden fick jag panik. Min arm och hand domnade typ av. Jag kunde inte greppa med min hand och tappade ett glas och mobilen gled ur min hand. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som sa att jag borde åka akut in. Sagt och gjort, vi körde in till Huddinge. Efter flera undersökningar la de in mig på Stroke-avdelningen vilket kändes som en smäll på käften. Skiktröntgen, blodprov, EKG, urintester, taltester, kroppstester, möte med läkare och fysioterapeuter och slutligen MR-röntgen vilket var hemskt. Fick panik när de skulle sätta på mig en stor hjälm och köra in mig i röret i 40 minuter så jag fick lugnande för att klara det.

Jag fick som tur var permis över natten så jag kunde sova hemma dag 2 och dagen efter åkte jag tillbaka för att få svar på MR-röntgen. Läkare är ju som läkare oftast är, sakliga och inte direkt jättekänsliga. Så när min läkare berättade för mig att jag hade inte en utan två MISSBILDNINGAR i hjärnan var min första tanke att ”jahapp det var det, ja men jag har ju ändå haft ett bra liv, men någongång ska det roliga ta slut…”

Men nej, tydligen är dessa missbildningar helt ofarliga, vanliga (var o varannan person har det) och inget som påverkat min arm och hand (dock tycker jag fortfarande det är heeeeeeelt sjukt att jag numera vet att jag har missbildningar i hjärnan!). Läkaren och övriga i teamet konstaterade istället att jag antagligen fått en inflammation i armen som påverkat min nedsatthet i handen. Detta går att träna bort. Jag har svårt att beskriva lättnaden och jag tänker att jag nog borde bli religiös nu…Nä men allvar…jag blev så glad och tacksam att det inte går att beskriva.

Det kändes lite töntigt när jag åkte där ifrån, som om jag slösat med deras tid. Men som läkarna och skötorskorna sa, man ska alltid åka in om sånt händer då det KAN vara väldigt allvarligt om kroppsdelar domnar av sådär.

Dessutom måste jag skriva…vilken proffsbehandling jag fick. Min nyfunna respekt för sjuksköterskor är enorm. Att de var glada, vänliga, proffsiga och lugna gjorde att jag kände mig i extremt trygga händer vilket verkligen behövdes när jag kände mig som en liten skadad fågelunge. Så tack Neurologen i Huddinge.

PS. Verkligen sexig inredning…foto från nån grekisk ö som ska hjälpa en på traven att bli frisk 🙁

IMG_0351