The Kids Are Alright

IMG_9500

Min pissdag började i måndags och fortsatte på tisdagen. Idag mår jag dock bättre som tur är. Men fy fan vilka hemska dagar det varit.

Det är så jävla jobbigt att känna ångesten komma krypande och inte försvinna. Så jävla jobbigt att inte vilja någonting, att inte känna någonting, att inte tänka någonting. Fy fan säger jag bara. Det är helt sjukt hur man kan vara gladast i världen ena dagen och ha de mest svarta tankarna nästa dag.

För mig brukar det gå ganska lång tid mellan gångerna numera, men när mörkret väl kommer känns det som ett alltför välbekant slag i magen. Jag vet precis hur det känns och hur jag ”ska” tänka och inte tänka men ändå gör det så fruktansvärt ont när smällen väl kommer. Och det är så himla jobbigt att inte vilja snacka med någon när jag mår skit. Min familj och mina vänner finns alltid där och vill hjälpa mig när jag är nere, men jag kan inte prata, jag är bara helt tom.

I måndags tog jag mig inte utanför dörren utan låg mest och stirrade i taket. Jag vet att det är det sämsta man kan göra men när jag väl är där i mörkret då skiter jag totalt i vad jag bör och inte bör göra. I tisdags vaknade jag med samma ångest och tyngd men solen sken utanför fönstret så till slut tog jag mig ut även om jag helst av allt ville dra täcket över huvudet och glömma livet.

Det kändes inte bättre när jag kom ut även om solen värmde och ljuset var skönt. Men jag bestämde mig för att promenera runt och lyssna på Håkan. När jag kom till Telefonplan började några barn springa runt om mig. De lekte ”polis och tjuv” och jag brukar alltid hälsa på kidsen i området så jag sa hej även till dessa.

Innan jag visste ordet av så var jag tilldelad rollen som tjuv, fick låna en ”pickadolla” av den ena pojken och sen var leken igång. Jag tror jag lekte med barnen i typ 20 minuter och under den tiden försvann allt mörker. Jag fokuserade bara på de gulliga ungarna som inte hade en aning om att de just i den där stunden hjälpte en 35-årig tjej som timmen innan låg nerbäddad i sängen och bara kände hopplöshet och mörker.

Så, tack ni fina kids jag inte känner, att leka med er igår var bättre än all terapi i hela världen. <3