Still standing

Har vecklats ut igen.

Från den skavande fosterställningen i sängen till rak, lång, ståendes. Och stolt.

Lika stolt varje gång. Jag fixade det. Jag klarade det.

Det är inte fel att be om hjälp, men det är inte alltid jag behöver den. Ofta, men inte alltid.

Ibland är det nästan som om jag hellre vecklas ut i min egna takt än att bli stressad över att göra någon besviken att det inte går tillräckligt snabbt.

Jag brukar säga att jag har dåligt tålamod, men mitt tålamod har prövats om och om igen. Det är ju en sak att inte få upp en jävla tandborstförpackning. Då åker den i väggen. Men att ha tålamod med att låta det ta sin tid att må bra, må bättre…det kräver både lugn och uthållighet.

Låter jag aningen divig? Låt mig vara det. Jag är stolt över att jag klarar av att leva med mina depressioner. Jag ÄR inte mina depressioner, men de ÄR en del av mig.