I nöden prövas vännen

IMG_8943

”I nöden prövas vännen” heter det. Och även om det kanske låter präktigt så är det verkligen så enligt mig. 

I tisdags hade jag årets skitdag som jag skrev om här på bloggen och även en kort mening på min insta. Det var inget specifikt som hänt egentligen, men det har varit en massa jobbigheter senaste veckan som kanske lett fram till att det blev ångestattacker & skit. Och när det händer (för det händer då & då) går jag totalt ner mig & känner mig som världens sämsta människa. Nu mår jag i alla fall mycket bättre.

Jag har alltid varit öppen med att jag har jobbiga dagar, och inte bara för mina närmsta utan även om jag träffar någon bekant på stan som frågar hur jag mår, eller på bloggen och på sociala medier med för den delen. För mig är det viktigt att vara ärlig med hur jag känner mig & inte gömma det. Det gör bara depressionen, eller vad det nu är jag går igenom för tillfället, jobbigare.

Plus – jag tror det är viktigt att visa att allt inte bara är kul, glatt & pepp hela jävla tiden. Alla går vi igenom skit, det är lätt att glömma det när man bara ser massa härliga selfies, foton på solnedgångar, strandbilder & glassiga middagar. Det som dessutom är bra med att vara ärlig med hur man mår, är att man alltid kan lita på när jag säger att jag mår jävligt bra – då menar jag det.

Hur som helst – när jag berättar om att jag mår skit & sen får sms, telefonsamtal, DM på twitter eller kommentarer på Instagram om att ”jag finns här”, ”Kämpa Soffan” eller ”bara” ett litet hjärta – då blir jag så otroligt glad ska ni veta. Jag förväntar mig aldrig något sånt men det värmer verkligen.

Det är de personerna som hör av sig även när man inte är på toppen av livet & inte är världens roligaste person – som verkligen är de riktiga vännerna. De som finns där när tårarna rinner & allt är mörkt. De som erbjuder sig att komma över om man behöver något. I sånna situationer blir det som ett ofrivilligt vänskapstest & ibland förvånas man faktiskt över vem som hör av sig. Och vem som inte gör det.

Jag tycker själv att jag är en ganska omtänksam person & brukar höra av mig när mina vänner mår skit, men man kan alltid bli bättre. Så det tänker jag bli.

Ta hand om varandra. Kram kram kram.

The Kids Are Alright

IMG_9500

Min pissdag började i måndags och fortsatte på tisdagen. Idag mår jag dock bättre som tur är. Men fy fan vilka hemska dagar det varit.

Det är så jävla jobbigt att känna ångesten komma krypande och inte försvinna. Så jävla jobbigt att inte vilja någonting, att inte känna någonting, att inte tänka någonting. Fy fan säger jag bara. Det är helt sjukt hur man kan vara gladast i världen ena dagen och ha de mest svarta tankarna nästa dag.

För mig brukar det gå ganska lång tid mellan gångerna numera, men när mörkret väl kommer känns det som ett alltför välbekant slag i magen. Jag vet precis hur det känns och hur jag ”ska” tänka och inte tänka men ändå gör det så fruktansvärt ont när smällen väl kommer. Och det är så himla jobbigt att inte vilja snacka med någon när jag mår skit. Min familj och mina vänner finns alltid där och vill hjälpa mig när jag är nere, men jag kan inte prata, jag är bara helt tom.

I måndags tog jag mig inte utanför dörren utan låg mest och stirrade i taket. Jag vet att det är det sämsta man kan göra men när jag väl är där i mörkret då skiter jag totalt i vad jag bör och inte bör göra. I tisdags vaknade jag med samma ångest och tyngd men solen sken utanför fönstret så till slut tog jag mig ut även om jag helst av allt ville dra täcket över huvudet och glömma livet.

Det kändes inte bättre när jag kom ut även om solen värmde och ljuset var skönt. Men jag bestämde mig för att promenera runt och lyssna på Håkan. När jag kom till Telefonplan började några barn springa runt om mig. De lekte ”polis och tjuv” och jag brukar alltid hälsa på kidsen i området så jag sa hej även till dessa.

Innan jag visste ordet av så var jag tilldelad rollen som tjuv, fick låna en ”pickadolla” av den ena pojken och sen var leken igång. Jag tror jag lekte med barnen i typ 20 minuter och under den tiden försvann allt mörker. Jag fokuserade bara på de gulliga ungarna som inte hade en aning om att de just i den där stunden hjälpte en 35-årig tjej som timmen innan låg nerbäddad i sängen och bara kände hopplöshet och mörker.

Så, tack ni fina kids jag inte känner, att leka med er igår var bättre än all terapi i hela världen. <3