I nöden prövas vännen

IMG_8943

”I nöden prövas vännen” heter det. Och även om det kanske låter präktigt så är det verkligen så enligt mig. 

I tisdags hade jag årets skitdag som jag skrev om här på bloggen och även en kort mening på min insta. Det var inget specifikt som hänt egentligen, men det har varit en massa jobbigheter senaste veckan som kanske lett fram till att det blev ångestattacker & skit. Och när det händer (för det händer då & då) går jag totalt ner mig & känner mig som världens sämsta människa. Nu mår jag i alla fall mycket bättre.

Jag har alltid varit öppen med att jag har jobbiga dagar, och inte bara för mina närmsta utan även om jag träffar någon bekant på stan som frågar hur jag mår, eller på bloggen och på sociala medier med för den delen. För mig är det viktigt att vara ärlig med hur jag känner mig & inte gömma det. Det gör bara depressionen, eller vad det nu är jag går igenom för tillfället, jobbigare.

Plus – jag tror det är viktigt att visa att allt inte bara är kul, glatt & pepp hela jävla tiden. Alla går vi igenom skit, det är lätt att glömma det när man bara ser massa härliga selfies, foton på solnedgångar, strandbilder & glassiga middagar. Det som dessutom är bra med att vara ärlig med hur man mår, är att man alltid kan lita på när jag säger att jag mår jävligt bra – då menar jag det.

Hur som helst – när jag berättar om att jag mår skit & sen får sms, telefonsamtal, DM på twitter eller kommentarer på Instagram om att ”jag finns här”, ”Kämpa Soffan” eller ”bara” ett litet hjärta – då blir jag så otroligt glad ska ni veta. Jag förväntar mig aldrig något sånt men det värmer verkligen.

Det är de personerna som hör av sig även när man inte är på toppen av livet & inte är världens roligaste person – som verkligen är de riktiga vännerna. De som finns där när tårarna rinner & allt är mörkt. De som erbjuder sig att komma över om man behöver något. I sånna situationer blir det som ett ofrivilligt vänskapstest & ibland förvånas man faktiskt över vem som hör av sig. Och vem som inte gör det.

Jag tycker själv att jag är en ganska omtänksam person & brukar höra av mig när mina vänner mår skit, men man kan alltid bli bättre. Så det tänker jag bli.

Ta hand om varandra. Kram kram kram.

Till dig som tycker jag är svag

Han säger det sådär som om det vore det mest självklara i hela världen: ”Jag tycker det är svagt att gå på antidepressiva, man måste vara stark för att klara en depression och det ska man göra utan tabletter.”

Orden känns som tusen tändstickor mot min hud. Men jag blir inte ens arg först, mest bara ledsen och lite likgiltig. Men när hans ord lagt sig blir jag förvirrad och irriterad och frågar honom vad fan han menar egentligen, vill han provocera mig? Han rycker på axlarna och säger att han bara tycker det helt enkelt och jag inser att det inte är lönt att gå in i en diskussion med en sån person. Det är slöseri med min tid.

Men nu sitter jag ändå här och vill berätta för dig. Även om du inte kommer läsa det här, och även om du kanske inte är värd att lägga ner tid på egentligen, så vill jag berätta för dig. 

Jag vill berätta för dig om första gången jag fick en panikångestattack och inte kunde andas och var så in i helvetes rädd, jag vill berätta för dig om alla gånger jag vaknat mitt i natten i skrik för jag varit så skakad och övertygad om att jag ska dö, jag vill berätta för dig att jag varit på den djupaste botten där svart inte är ens kan beskriva hur svart det är, jag vill berätta för dig hur det är att sitta i ett fullsatt rum där man ler och är glad men ändå känner sig ensammast i världen, jag vill berätta för dig om alla de gånger det varit en kamp att ens kunna berätta hur jag mått för jag inte sett någon mening med att säga något, jag vill berätta för dig om hur jag känt mig så fruktansvärt värdelös att jag skadat mig själv på olika sätt, jag vill berätta för dig hur jag inte kunnat gå ur sängen på flera dagar för att jag inte kunnat se en mening med att leva, jag vill berätta för dig om alla gånger människor sagt ”ryck upp dig” när jag inte kunnat lämna lägenheten även om jag försökt, jag vill berätta för dig hur det är att ha en familj och massor av vänner som älskar en men som man bara känner att man gör besviken gång på gång, jag vill berätta för dig hur det känns att varje morgon vakna och inte veta om det är en mardröm eller om det är livet, jag vill berätta för dig om hur frustrerande det är att må dåligt men inte veta varför, jag vill berätta för dig hur jag tänkt att jag inte behövt ta tag i mina problem för det finns ju andra som har det värre, jag vill berätta för dig om hur det känns att inte känna sig värd något eller någon, jag vill berätta för dig hur det känns att känna sig helt jävla tom…

Jag vill berätta för dig att jag väntade flera år innan jag sa ja till min psykoterapeut om att börja på antidepresiva för jag ville klara min kamp själv. För jag tänkte kanske lite som du, att det var svagt och dåligt. Men till slut gav jag upp och sa ja, för det fanns inte längre några alternativ.

Så, kära kille som tycker att man är svag som går på antidepressiva: Antidepressiva tabletter gör inte att allt det svarta försvinner. Det är ingen lätt genväg eller utväg. Att gå på antidepressiva gör dock oftast att man orkar gå till en psykoterapeut och prata, det gör att ens serotoninnivå i skallen höjs så att man kan försöka klara av sitt liv de dagar då det känns helt omöjligt. Och ja vissa personer kan klara av en depression utan dem, vissa behöver bara gå på dem några månader, men en del för alltid…

Jag började på antidepressiva när jag var 21 år. Idag är jag 36 år och går fortfarande på dem, dels på grund av att jag har en bipolär diagnos. Dock är min dos mycket lägre idag än när jag började. För idag är jag för det mesta lycklig, glad och älskar att leva. Jag kommer aldrig bli av med mina mörka dagar helt och hållet men det är helt okej, för jag kan hantera dem bättre nu tack vare antidepressiva, terapi, mina vänner och min familj. Men mest tack vare mig själv.

En dag kanske jag inte kommer behöva tabletterna mer, eller kommer jag aldrig vara helt utan dem. Jag vet inte och jag ser det inte som en big deal faktisk, mer bara som att jag alltid går runt med ett plåster på mitt finger för jag har ett sår där under som läker men som jag gärna inte vill ska börja blöda igen, sådär mycket som det en gång gjorde.

Så kära du kille som tycker att jag är svag: Vi som vågar berätta att vi mår dåligt, vi som vågar be om hjälp och vi som går på tabletter eller inte – vi är allt annat än svaga.

För många människor kan antidepressiva tabletter betyda liv eller död, och att välja livet då, det tycker jag är rätt jävla starkt.

IMG_1901

The Kids Are Alright

IMG_9500

Min pissdag började i måndags och fortsatte på tisdagen. Idag mår jag dock bättre som tur är. Men fy fan vilka hemska dagar det varit.

Det är så jävla jobbigt att känna ångesten komma krypande och inte försvinna. Så jävla jobbigt att inte vilja någonting, att inte känna någonting, att inte tänka någonting. Fy fan säger jag bara. Det är helt sjukt hur man kan vara gladast i världen ena dagen och ha de mest svarta tankarna nästa dag.

För mig brukar det gå ganska lång tid mellan gångerna numera, men när mörkret väl kommer känns det som ett alltför välbekant slag i magen. Jag vet precis hur det känns och hur jag ”ska” tänka och inte tänka men ändå gör det så fruktansvärt ont när smällen väl kommer. Och det är så himla jobbigt att inte vilja snacka med någon när jag mår skit. Min familj och mina vänner finns alltid där och vill hjälpa mig när jag är nere, men jag kan inte prata, jag är bara helt tom.

I måndags tog jag mig inte utanför dörren utan låg mest och stirrade i taket. Jag vet att det är det sämsta man kan göra men när jag väl är där i mörkret då skiter jag totalt i vad jag bör och inte bör göra. I tisdags vaknade jag med samma ångest och tyngd men solen sken utanför fönstret så till slut tog jag mig ut även om jag helst av allt ville dra täcket över huvudet och glömma livet.

Det kändes inte bättre när jag kom ut även om solen värmde och ljuset var skönt. Men jag bestämde mig för att promenera runt och lyssna på Håkan. När jag kom till Telefonplan började några barn springa runt om mig. De lekte ”polis och tjuv” och jag brukar alltid hälsa på kidsen i området så jag sa hej även till dessa.

Innan jag visste ordet av så var jag tilldelad rollen som tjuv, fick låna en ”pickadolla” av den ena pojken och sen var leken igång. Jag tror jag lekte med barnen i typ 20 minuter och under den tiden försvann allt mörker. Jag fokuserade bara på de gulliga ungarna som inte hade en aning om att de just i den där stunden hjälpte en 35-årig tjej som timmen innan låg nerbäddad i sängen och bara kände hopplöshet och mörker.

Så, tack ni fina kids jag inte känner, att leka med er igår var bättre än all terapi i hela världen. <3

Bipolärt tips!

Måste tipsa er om ”Mina två liv” som går på Svt nu. Det är en serie där Ann Heberlein möter folk som har bipolär diagnos.

Det är en av de första meningarna hon säger och jag tycker det är så klockrent ”Jag ÄR inte bipolär, jag har bipolär diagnos. Man säger ju tex inte att man ÄR cancer, man HAR cancer”.

Jag som själv har bipolär diagnos kan inte känna igen mig i allt, dels finns det så många olika typer så det är så himla olika för alla. Men i mycket känner jag såklart igen mig i. Vissa meningar som de säger känns som jag själv skulle kunna säga. Men hur som, jag tycker det är så bra och viktigt att den här dokumentärserien görs. Och speciellt för människor som lever med någon bipolär nära sig och inte förstår, det kan vara bra att kolla på den här då.

Avsnitt 2 går just NU och en av de Ann möter är Filip Hammar vilket ska bli kul att se då jag alltid känt igen mig lite i honom av nån skum anledning (innan han gick ut med att han antagligen fått diagnosen bipolär.) Avsnitten ligger på Svt Play.

IMG_0460

Söndagsångesten

Har ni söndagsångest? Jag har alltid haft och kommer antagligen alltid ha det tror jag. Mer eller mindre. Hur mycket roliga grejer jag än hittar på denna sista dag på veckan är det som att jag hela söndagen går runt med en ryggsäck full av stenar. Jävligt tungt och jobbigt.

Jag fattar inte varför jag har söndagsångest egentligen men jag tror det beror på att det är ”en ny start” på måndagen och att det är hejdå till föregående vecka. Jag avskyr måndagsmorgnar och att det är nya tag och ”nya möjligheter” och allt som ska kickas igång. Ingen aning om varför och jag vet att det kanske låter negativt men jag har aldrig klarat av det. Så hela söndagen går jag omkring med en ständig oro och tyngd inom mig på grund av det.

Det är först vid tvåtiden på måndagen som jag känner mig okej igen. Jag gillar när jag är igång och inne i veckan med allt vad det innebär men avskyr hela den där början – ”Nu sätter vi igång!”. Det borde ju vara något bra med nystart men nä, inte för mig. Har försökt reda ut det hos min psykolog men jag har ännu inte kommit fram till något vettigt. Jag tror helt enkelt bara att vissa människor har svårare för söndagar och måndagmorgnar än andra.

Nuförtiden är dock ångesten mindre och ryggsäcken är inte lika full med stenar. Anledningen är att jag jobbar som frilans och kan planera mina dagar själv, jag hade tex extremt mycket mer söndagsångest när jag jobbade vardagar nio till fem. Nu kan jag ta måndagen i min egna takt och jag brukar oftast ta det lugnt på måndagsförmiddagen och jobba eftermiddag och kväll istället. Det passar mig mycket bättre.

Jag tror ofta det är något människor gör fel över lag. Att inte lyssna på vad som är rätt för en själv utan istället göra vad som förväntas av en. Lyssnar man bara på andra och går emot vad man tycker är bra för en själv får man alltid ångest förr eller senare. Genom att lyssna på sig själv tror jag för det mesta att man slipper ångest, eller ja, som i mitt fall, får lite mindre.

Nu ska jag avsluta min söndagskväll genom att svara på era frågor från frågestunden och sen kolla på en film. Vi ses imorgon…men inte innan lunch, då är jag för upptagen med att hantera att veckan är igång igen 😉

IMG_7881